Söndag och 2:a advent. Tiden går så fort och snart är det ett nytt år fyllt med nya möjligheter och nya möten. Detta år har rusat förbi, knappt märkbart. Samtidigt så har det hänt så mycket.

Det har nu gått ett helt år (och lite till) sedan jag genomförde min överviktsoperation och jag har hittills tappat ungefär 91 kilo och gått ner från strl 60/62 i byxor till att kunna ha jeans i strl 46. Känns fantastiskt men samtidigt skrämmande. Min kropp känns så annorlunda under mina händer, ben som framträder under mina fingrar. En bröstkorg som synbart hävs upp och ner i takt med mina andetag när jag vaknar. Fötter som nu faktiskt ser ut som fötter och inte 2 stora klumpar av kött. Mina smärtor i rygg och leder försvinner sakta i takt med kilona. Allting är fortfarande nytt på något vis, nytt på det vis att min kropp hela tiden förändras. Nya former och nya drag.

Jag är vacker, jag kan se en människa som ler tillbaka mot mig i spegeln. Jag skäms inte längre när jag går förbi reflekterande ytor i affären. Jag dras inte längre för att gå in i en provhytt.

Jag börjar sakta förstå att jag inte längre behöver dölja min kropp. Jag vill visa världen att jag finns och visa dem den kropp som en gång var så plågad, människan bakom den kropp som en gång var så hånad av världen. Hon som en gång fanns där inne har nu tagit sig ut, hon börjar synas nu på ytan. Hon ler! Hon vill dela sin glädje med världen, hon vill leva.